Been there, done that. Brukade tänka på det när jag arbetade som programmerare. Det man tjänade bäst på var att lösa problem med databaser. Vilken babian som helst kan lära sig SQL-satser och att lösa de där småproblemen men det ser väl lite krångligt ut så ingen vågade någonsin ifrågasätta ens debiteringar.
Men att teckna som kräver hantverksskicklighet, insikter, allmänbildning, snille och smak blir ständigt ifrågasätt, kritiserastoch undervärderat.
Haha jag vet att det är ironi men vad är det med just kulturarbetare och deras besatthet av att folk skall avguda deras verk? Jag jobbar själv som programmerare och till skillnad från SQL apan här ovanför så tycker jag att jobbet som vi utför är viktigt, men inte fan förväntar jag mig att någon som inte är programmerare skall komma upp till mig och avguda mig för det.
Vem går någonsin upp till en städare och säger ”Åh tack så himla mycket för att du ser till att vårat kontor är rent och snyggt när vi kommer till jobbet på måndag!”.
Det här handlar inte om att bli omtyckt, utan att få betalt för det man jobbar med. Kul att du tycker ditt jobb är viktigt! Jag tycker lärare, dagispersonal och många andra har mycket viktigare jobb än du, men de tjänar sannolikt mindre. Det tycker jag är dåligt. Och så musiker som helst inte ska ha betalt alls?! Det är svårt att vara glad då, men det är jag i alla fall
Det märkliga var förstås att hantera databaser egentligen är förbluffande enkelt jämfört med att teckna. Men så jämförelsevis löjligt pekuniärt uppskattat. Det är ju trots allt så att teckningar uppskattas och används överallt men ingen vill betala.
Avguda, nja. Men få betalt överhuvudtaget handlar det ju om. Låt oss ta ett exempel;
Ett band på fem personer som har en spelning på kvällen kanske behöver åka hemifrån 15:00, rigga osv. för att göra sin spelning och sen dra hemåt. Låt oss säga att man är hemma 01:00. Då har vi 10 timmar, men låt oss dra bort en timma för rast så låt oss säga 9 timmar. En rimlig ersättning vore väl 150kr + sociala så 250kr känns väl ganska okej. Ja + resa, utrustning och förberedande repetitioner också. Men skit i det. 250 kr säger vi, man har inte råd att vara kinkig. 10*300=2500/skalle alltså 12 500kr totalt. Låt oss nu säga att det var en spelning med 100 personer i publiken. Ja då skall varje person betala 125kr+moms i inträde om arrangören överhuvudtaget skall gå ihop. (då har vi utelämnat, övrig personal ljud/ljus, lokalhyra m.m.)
Där är nog knäckfrågan. Vi vill helt enkelt inte betala för kultur (kastar inte första stenen själv). Efterfrågan och utbud kan kanske förklara det hela, den som inte accepterar dessa förhållanden får inga spelningar. Å andra sidan kan vi betala 40 spänn för en decaf vanilla latte på Starbucks som nog har en vinstmarginal på 80 % på den där drycken utan att vi ifrågasätter det så det är klart att attityd [approach] spelar en stor roll.
”Men det är ju ditt intresse, tänk vad mycket annat det ger”. Tja, då borde väl alla läkare som överhuvudtaget har ett intresse för människokroppen sänka sin lön radikalt. Jag hoppas personligen att min läkare har ett intresse för människokroppen liksom att Polisen har ett intresse av lag och ordning m.m. Skall man ha sämre lön om man gillar sitt jobb?
Jag tror personligen att enda vägen för kulturarbetare att uppnå en dräglig lön är en attitydförändring i samhället. Tyvärr verkar det dock vara tvärtom. Mjukare ämnen som är svåra att räkna på passar inte in i det slimmade effektiviserade samhället. Att man tog bort de estetiska ämnena på gymnasiet är en del av det. Kämpa kulturarbetare!
Det här handlar inte så mycket om att bli avgudad utan istället om att få en möjlighet att kunna leva på sitt yrke. Maten/ hyran är inte subventionerad bara för att man jobbar med kultur. Visst finns det nog de kulturarbetare som är ute efter att bli ”avgudade” men det gäller definitivt inte alla och dem så är det får det nog väldigt svårt i längden.
Nu är det ju faktiskt mycket värre än så. Jag HAR en annat yrke. Jag tecknar gratis. Men jag tecknar bara sånt jag själv vill och folk blir irriterade när man inte vill göra deras grejer gratis.
Yrke blir det först när det gäller en tjänst som efterfrågas och som någon är beredd att betala för (dvs inte kan klara sig utan eller utföra själv). Visst kan jag också gå runt och sura för att ingen är villig att betala för all fina fotografier jag tagit, men eftersom så inte sker inser jag fakta att de uppenbarligen inte når upp till nivån där folk inte tycker sig kunna utföra likvärdiga själv (dvs behovet saknas), eller att det finns för många som ligger på min nivå och att de andra har något litet extra alternativt lyckas marknadsföra sig bättre. Således blir det en HOBBY och för att ändå få lite cred kan man ju ändå publicera några och dela med sig. Det är här sk kulturarbetare brister i självinsikt, bara för att man tycker något är kul och är hyfsad på det blir det inget yrke. Kulturabetare verkar tro att de är ett frälse och att de på något sätt fötts till sitt yrkesval, get real och skola om er som alla andra i fel branch och sluta gnälla!
Jag blir tvungen att likställa kulturarbetare med t.ex. fotbollsspelare.
Vissa fotbollsspelare kommer tjäna pengar på sitt ”intresse”. Vissa tjänar t.o.m ofantliga summor pengar. Det finns liksom en gräns som man kan passera där detta ”intresse” lönar sig och det beror i första hand på att någon inom ”industrin” visar intresse av dina förmågor (dvs för fotbollsspelare så är det en representant för ett lag, t.ex. en headhunter för Manchester United).
Jag värderar artister och andra kulturarbetares arbete väldigt högt. Jag njuter av att titta på live-spelningar, bio och teater. Jag tycker dock att musik- och filmindustrin (och andra) har ”industrialiserat” dessa fantastiska intressen för mycket. Det är ledsamt men sant att kulturen inte har den monetära statusen som mycket annat i samhället har. Men jag vet inte om det är vad jag vill se heller…
Jag vill att kulturarbetare ska få leva lika lätta liv (rent ekonomiskt) som de inom andra yrkesgrupper. Men jag har själv problem att öppna plånboken för att njuta av kulturen! Så jag tror inte att lösningen varken är att industrialisera kulturen ytterligare eller att be fansen att öppna plånboken mer… Utan snarare att förenkla livet för alla de människor som inte arbetar med det som ”samhället” anser viktigt. På så sätt blir man förhoppningsvis inte avskräckt från att förverkliga sig genom att arbeta med det man allra helst vill.
Been there, done that. Brukade tänka på det när jag arbetade som programmerare. Det man tjänade bäst på var att lösa problem med databaser. Vilken babian som helst kan lära sig SQL-satser och att lösa de där småproblemen men det ser väl lite krångligt ut så ingen vågade någonsin ifrågasätta ens debiteringar.
Men att teckna som kräver hantverksskicklighet, insikter, allmänbildning, snille och smak blir ständigt ifrågasätt, kritiserastoch undervärderat.
Haha jag vet att det är ironi men vad är det med just kulturarbetare och deras besatthet av att folk skall avguda deras verk? Jag jobbar själv som programmerare och till skillnad från SQL apan här ovanför så tycker jag att jobbet som vi utför är viktigt, men inte fan förväntar jag mig att någon som inte är programmerare skall komma upp till mig och avguda mig för det.
Vem går någonsin upp till en städare och säger ”Åh tack så himla mycket för att du ser till att vårat kontor är rent och snyggt när vi kommer till jobbet på måndag!”.
Sluta grina helt enkelt
Det här handlar inte om att bli omtyckt, utan att få betalt för det man jobbar med. Kul att du tycker ditt jobb är viktigt! Jag tycker lärare, dagispersonal och många andra har mycket viktigare jobb än du, men de tjänar sannolikt mindre. Det tycker jag är dåligt. Och så musiker som helst inte ska ha betalt alls?! Det är svårt att vara glad då, men det är jag i alla fall
Det märkliga var förstås att hantera databaser egentligen är förbluffande enkelt jämfört med att teckna. Men så jämförelsevis löjligt pekuniärt uppskattat. Det är ju trots allt så att teckningar uppskattas och används överallt men ingen vill betala.
Avguda, nja. Men få betalt överhuvudtaget handlar det ju om. Låt oss ta ett exempel;
Ett band på fem personer som har en spelning på kvällen kanske behöver åka hemifrån 15:00, rigga osv. för att göra sin spelning och sen dra hemåt. Låt oss säga att man är hemma 01:00. Då har vi 10 timmar, men låt oss dra bort en timma för rast så låt oss säga 9 timmar. En rimlig ersättning vore väl 150kr + sociala så 250kr känns väl ganska okej. Ja + resa, utrustning och förberedande repetitioner också. Men skit i det. 250 kr säger vi, man har inte råd att vara kinkig. 10*300=2500/skalle alltså 12 500kr totalt. Låt oss nu säga att det var en spelning med 100 personer i publiken. Ja då skall varje person betala 125kr+moms i inträde om arrangören överhuvudtaget skall gå ihop. (då har vi utelämnat, övrig personal ljud/ljus, lokalhyra m.m.)
Där är nog knäckfrågan. Vi vill helt enkelt inte betala för kultur (kastar inte första stenen själv). Efterfrågan och utbud kan kanske förklara det hela, den som inte accepterar dessa förhållanden får inga spelningar. Å andra sidan kan vi betala 40 spänn för en decaf vanilla latte på Starbucks som nog har en vinstmarginal på 80 % på den där drycken utan att vi ifrågasätter det så det är klart att attityd [approach] spelar en stor roll.
”Men det är ju ditt intresse, tänk vad mycket annat det ger”. Tja, då borde väl alla läkare som överhuvudtaget har ett intresse för människokroppen sänka sin lön radikalt. Jag hoppas personligen att min läkare har ett intresse för människokroppen liksom att Polisen har ett intresse av lag och ordning m.m. Skall man ha sämre lön om man gillar sitt jobb?
Jag tror personligen att enda vägen för kulturarbetare att uppnå en dräglig lön är en attitydförändring i samhället. Tyvärr verkar det dock vara tvärtom. Mjukare ämnen som är svåra att räkna på passar inte in i det slimmade effektiviserade samhället. Att man tog bort de estetiska ämnena på gymnasiet är en del av det. Kämpa kulturarbetare!
Det här handlar inte så mycket om att bli avgudad utan istället om att få en möjlighet att kunna leva på sitt yrke. Maten/ hyran är inte subventionerad bara för att man jobbar med kultur. Visst finns det nog de kulturarbetare som är ute efter att bli ”avgudade” men det gäller definitivt inte alla och dem så är det får det nog väldigt svårt i längden.
Välj då ett annat yrke! Det är orimligt att kräva ersättning för något som många gör gratis.
Nu är det ju faktiskt mycket värre än så. Jag HAR en annat yrke. Jag tecknar gratis. Men jag tecknar bara sånt jag själv vill och folk blir irriterade när man inte vill göra deras grejer gratis.
http://rickardsoderberg.se/wp/2012/08/standigt-denna-vardelosa-kultur/
Yrke blir det först när det gäller en tjänst som efterfrågas och som någon är beredd att betala för (dvs inte kan klara sig utan eller utföra själv). Visst kan jag också gå runt och sura för att ingen är villig att betala för all fina fotografier jag tagit, men eftersom så inte sker inser jag fakta att de uppenbarligen inte når upp till nivån där folk inte tycker sig kunna utföra likvärdiga själv (dvs behovet saknas), eller att det finns för många som ligger på min nivå och att de andra har något litet extra alternativt lyckas marknadsföra sig bättre. Således blir det en HOBBY och för att ändå få lite cred kan man ju ändå publicera några och dela med sig. Det är här sk kulturarbetare brister i självinsikt, bara för att man tycker något är kul och är hyfsad på det blir det inget yrke. Kulturabetare verkar tro att de är ett frälse och att de på något sätt fötts till sitt yrkesval, get real och skola om er som alla andra i fel branch och sluta gnälla!
Jag blir tvungen att likställa kulturarbetare med t.ex. fotbollsspelare.
Vissa fotbollsspelare kommer tjäna pengar på sitt ”intresse”. Vissa tjänar t.o.m ofantliga summor pengar. Det finns liksom en gräns som man kan passera där detta ”intresse” lönar sig och det beror i första hand på att någon inom ”industrin” visar intresse av dina förmågor (dvs för fotbollsspelare så är det en representant för ett lag, t.ex. en headhunter för Manchester United).
Jag värderar artister och andra kulturarbetares arbete väldigt högt. Jag njuter av att titta på live-spelningar, bio och teater. Jag tycker dock att musik- och filmindustrin (och andra) har ”industrialiserat” dessa fantastiska intressen för mycket. Det är ledsamt men sant att kulturen inte har den monetära statusen som mycket annat i samhället har. Men jag vet inte om det är vad jag vill se heller…
Jag vill att kulturarbetare ska få leva lika lätta liv (rent ekonomiskt) som de inom andra yrkesgrupper. Men jag har själv problem att öppna plånboken för att njuta av kulturen! Så jag tror inte att lösningen varken är att industrialisera kulturen ytterligare eller att be fansen att öppna plånboken mer… Utan snarare att förenkla livet för alla de människor som inte arbetar med det som ”samhället” anser viktigt. På så sätt blir man förhoppningsvis inte avskräckt från att förverkliga sig genom att arbeta med det man allra helst vill.